En Kommentar...

...är faktiskt välkommen.

Utan kommentarer undrar man ofta vad som händer.

Man går igenom livet utan vetskap om sin omgivning.
Många rent ut skiter i vad andra tycker, andra bryr sig för mycket.

Man hittar ingen balans, inget existensberättigande.
Jag är en skugga av mitt forna själv.

Lämnad till det skuggornas rike som kallas medellivskris.
Tänker, bearbetar utan svar, utan feedback, utan möjligheter
till att se vad andra ser, eller hur andra uppfattar mig.

Har jag missförstått någon eller något?
Hur skall jag veta när andra talar om mig och inte med mig?
Hur skall jag kunna ändra, förbättra, sluta vara negativ,
utan att få någon upprättelse, förståelse, feedback?

Utelämnad till sina egna tankar blir man ännu mer instängd.

Finns det någon därute som vill prata? Kan prata med en annan person?
Med mig specifikt? Som inte springer iväg, glömmer bort, struntar i en?

Eller är det bara det att jag är ointressant, gammal och lika ful och äcklig som jag känner mig?

När såg jag mig själv i en spegel sist?
Visst, jag ser på detaljer, borstar tänderna, tvättar mig, men jag SER aldrig på mig som helhet. Inte på riktigt. För jag ser för djävlig ut i mina egna ögon. Ingen mängd pengar man lägger ned på kläder och tillbehör kan ändra det som egentligen reflekteras i en spegel med mina egna ögon.

Jag ser för djävlig ut om jag försöker ta en bild på mig själv.
Som ett djävla spöke. Jag känner inte igen mig själv längre.

Det är inte jag som står där på andra sidan glaset på min vägg.
Det är en skugga av mitt kranium som lyser igenom
i det sterila halogenljuset över min badrumsspegel.

Jag är ett lik på väg att bildas, förruttnelseprocessen har satt igång och
jag kommer aldrig mer springa milen på under 35 minuter.
 Jag orkar ju knappt rulla ur sängen på morgonen.
Andfådd av att tänka på att man ska gå och handla, sätta på kaffe,
äta mat...

När åt jag sist? Jag äter när någon bekannt kommer förbi och tar lunch med en.
Det har hänt två gånger den här veckan. Orkar inte ens laga mat.

Micromat två gånger och pytt en dag. Lasange borta en gång.
Fyra dagar av sju äter jag. Jag har gått ner 4 kg på två veckor.

Kanske kan man helt enkelt gå ner så mycket att begravningen inte kostar så mycket heller.
Jag har inget, har inte råd, tid, ORK att skaffa mer grejer.

Tänk å få ligga på en sandstrand på en öde ö.
Bara ligga där, äta frukt och sloa, varmt... värme...

Den enda värme man har hemma är artificiell, ett el-element som stånkar ut halvt förångad värme vid mitt fönster. På tre sekunder blir det kallt, ställer man sig i duschen blir det kallt.

Jag förfryser fingrarna lätt. Bara gå till tvättstugan så förlorar jag känseln i armar, händer och fötter.

Det måste vara likstelheten som tagit över, förfrusen, blek, ful, levande död i en artificiell tillvaro.

Original: "Skindeep" by YoukaiYume