Och allt var oväsen för nästan ingenting...

...outgrundliga skäl till tvivel, självförakt och brist på självkänsla som inte alls var berättigad.

Jag hittade vad jag behövde. Eller om ärligheten skall fram, hon hittade sitt mod att hitta mig.

Till och med att "hitta" är inte riktigt med sanningen överensstämmande eftersom vi gått och spanat på varandra så länge... i över ett års tid, utan att ta oss tid för att våga säga vad vi tycker. Tills hon slutligen brast och inte kunde motstå frestelsen att gräva efter modet att angripa hela saken och faktiskt ta mig i handen och ge mig en solid spark i baken.

Hon är otrolig, med största sannolikhet allt jag verkligenbehöver, och utan tvekan det bästa som hänt mig så länge jag kan minnas. Kort från att bli född till att börja med, vilket jag tror hon skulle säga jag har rätt i.

Jag har aldrig i mitt liv fått lika mycket positiva kommentarer, känslor, komplimanger och bemötanden som hon gett mig dom sista fyra dygnen.

Och jag hade fel i mitt tidigare skrivande här på bloggen. Hon var inte alls så långt borta fast ändå nära, inte alls så ouppnåelig eller ointresserad och olik mig som jag först hade trott...

Nu finns det nästan inget skäl att skriva här mer utan kort bara begrunda resultatet av att släppa allt, ge sig hän och låta livet ta sin gilla gång.

Jag har inte bara hittat det jag vill ha, utan troligen det jag verkligen behöver ha också. Två saker i en, som allt för sällan uppfylls i ett normalt livs förlopp.

Livet har börjat om vid 45, av det som tog slut kort efter 30... :)